Norra Sverige är återigen på tapeten: i media, debattinlägg och politiska visioner skildras Norrlands glimrande möjligheter att leda omställningen till ett hållbart Sverige. Men är framtidsvisionerna så ljusa som de verkar?
N orrland framställs allt oftare som nyckeln till en grönare och mer hållbar framtid. Med sina rikliga naturresurser ses Norrland som väl lämpat att driva den gröna omställningen – inte bara för Sverige, utan också för hela Europa. Men det är inte första gången som Norrland utmålas som framtiden. Bara för ett sekel sedan beskrevs norra Sverige som ’Framtidslandet’ – en berättelse som bidrog till att legitimera kolonialiseringen och marginaliseringen av Norrland och dess invånare. När det framtidsbetonade narrativet nu lyfts igen är det angeläget att kritiskt granska debatten för att förstå dess innebörd ur ett bredare perspektiv.
Norrland: i en ständig pendel mellan exploatering och nedmontering
Sveriges vidsträckta norra landsdel, Norrland, utgör 60 % av landets yta. Genom den stora tillgången på naturresurser och närvaron av primärindustrier, främst gruvdrift, är området – trots sin glesa befolkningsandel – ett viktigt tillskott för den svenska ekonomin. Samtidigt är Norrlands potential för ekonomisk tillväxt ingen nyhet.
I samband med upptäckten av mineral- och silverfyndigheter i norr under 1600-talet inleddes den svenska kolonialiseringen och exploateringen av markerna. Under artonhundratalet och den stundade första industrivågen intensifierades dessa processer, samtidigt som lokala grupper såsom samer, tornedalingar, lantalaiset och kväner utsattes för förföljelse och tvångsförflyttningar. Den här utvecklingen drevs av en berättelse om utlovat välstånd och modernitet, där Norrland som ”framtidens land” skulle möjliggöra hela Sveriges framtid som ett demokratiskt, modernt och progressivt samhälle.
Under nittonhundratalet svängde dock pendeln. Industritillväxten klingade av, en växande centraliseringspolitik söderifrån bidrog till en snabb utflyttning, och välfärdssamhället monterades bitvis ned. Norrland kom att ses som problemet och beskrevs ihärdigt som avlägset, stagnerande och omodernt; gärna i kontrast till det moderna, urbana södra Sverige med Stockholm i täten.
Men nu utmålar stora, gröna industrisatsningar i norr återigen Norrland som framtidens hopp. Fossilfritt stål, batterifabriker och sällsynta jordartsmetaller från Norrland ska möjliggöra EU:s mål att bli koldioxidneutralt år 2050. Investeringar om 1070 miljarder svenska kronor planeras inom de gröna industriprojekten, som kommer att kräva 100 000 nya invånare i Norr- och Västerbotten inom tio år.
Omställningsindustrisatsningarna i Norrland. Karta: Hannah Persson
Detta sker trots att kritiska röster höjs från både forskare och civilsamhälle, bland annat gällande elanvändning, effektivitet, markrättigheter och sociala konsekvenser av den stundande omställningen i Norrland. Det finns därmed ett behov av en bredare förståelse för hur den nuvarande riktningen samspelar med historiska narrativ, särskilt i ljuset av de stora planerade gröna investeringarna i norr.
Representationerna av det ’nya’ Norrland
I texter publicerade under 2022 och 2023 från bland annat myndigheter, politiker, nyhetsmedia och regional styrning kan vi se hur Norrland framställs i media och politisk jargong både som framtiden och som ett problem. Det här innebär att budskapen i texterna till viss del återspeglar och förstärker de historiska berättelserna om Norrland – men denna gång under en förnyad, ’grön’ flagg som knyter nya förväntningar och förhoppningar till landsdelen.
Det första temat, Norrland som framtiden, speglar ett starkt tillväxtdrivet narrativ. Den här bilden av Norrland reproduceras återkommande av myndigheter, politiker, och regional styrning. Den gröna omställningen framställs här som en lovande nystart för regionen, som ska möjliggöra Norrlands entreprenörsmässiga potential och motbevisa gamla, felaktiga fördomar om Norrland som stagnerande och omodernt. Genom detta framställs Norrland nu som ett progressivt, urbant och nytänkande nav för gröna innovationer, vars framsteg kommer att bidra till en större samhällsnyttig utveckling.
Den rika tillgången på naturresurser i norr gör att Sverige beskrivs som Europas ”skattkista” för mineraler.
Vikten av Norrlands omställning befästs genom att koppla förväntningarna inte bara till regionen i sig, utan också till Sveriges – och Europas – anseende. Sverige framhävs vara i en unik position, där den rika tillgången på naturresurser i norr gör att Sverige beskrivs som Europas ”skattkista” för mineraler. Dessa mineraler beskrivs som oumbärliga och nödvändiga att exploateras för att möjliggöra den gröna omställningen. På så vis framträder en bild av hur Sverige, genom den förväntade utvecklingen i Norrland, ska bli en global ledare och föregångare för den gröna omställningen i Europa.
Eventuella problem eller motsättningar framställs i det offentliga materialet främst som små hinder på vägen. Omställningen legitimeras kontinuerligt genom att porträtteras som naturlig, fördelaktig – och rentav oumbärlig för omvärlden. På så sätt förväntas Norrland inta en världsledande position inom grön innovation.
I texterna från nyhetsartiklar lyfts däremot en kontrasterande diskurs om Norrland som problem. Här lyfts särskilt intressekonflikterna kring markanvändning fram, där narrativet målar upp en konflikt mellan rennäringen och gruvindustrin, och mellan de skilda synerna på vilka som är verkligt ’gröna’ praktiker. Men trots detta befäster nyhetsmaterialet samtidigt hur den tilltänkta formen av omställning är oumbärlig.
Det är alltså inte formen av omställningen som ifrågasätts som ett problem – utan Norrland och dess förutsättningar. Det här fördjupas i rapporter kring den demografiska utmaningen i Norrland, genom beskrivningar av kommuner som har problem att locka till sig nya invånare enligt målet. Här reproduceras återigen således en bild av Norrland som ett problem, vars avlägsenhet inte ses som nog attraktivt för att säkerställa behovet av inflyttad arbetskraft.
Löften om guld och gröna skogar?
Bilden av Norrland som här målas upp tycks vara diffus och frånkopplad från de lokala rådande förhållandena. Medan de omnämnda industrisatsningarna främst planeras att ske på ett begränsat antal platser i de två nordligaste länen Norrbotten och Västerbotten, så görs de förväntade resultaten synonyma med en starkt entreprenörsmässig utveckling för hela landsdelen Norrland. Trots landsdelens storlek och mångfald så generaliseras alltså Norrland återkommande som en enda enhetlig plats med stor investeringspotential för gröna innovationer. De faktiska platsernas lokala egenskaper, förutsättningar samt historiska kontexter ges lite utrymme i det här narrativet.
På så vis riskerar diskursen att förenkla Norrlands komplexitet och osynliggöra skillnader mellan till exempel inland och kust gällande arbetsmarknad, förutsättningar och institutionell närvaro. Genom att Norrland återkommande beskrivs som en singulär, föreställd plats, blir visionen om framtiden också separerad från de faktiska förhållandena på platserna. Vi menar att en sådan snedvriden bild av ett område kan leda till felaktiga satsningar.
Norrland görs återigen till ett objekt som blir värdefullt främst i sin relation till Sverige, inte i sig självt.
Vi ser också hur naturresurserna och potentialen i Norrland som region beskrivs som nationella intressen som säkrar utvecklingen för Sverige som en modern ledare inom klimatinnovation. Det här kan förvisso ses som en strategi för att integrera Norrland mer med bilden av Sverige – genom att likställa utvecklingen i norr med nationens utveckling. Men samtidigt kan vi också se hur detta förstärker problematiska historiska mönster av att driva berättelsen av Sverige genom Norrland. Norrland görs återigen till ett objekt som blir värdefullt främst i sin relation till Sverige, inte i sig självt.
Vi ser därmed hur denna utveckling riskerar att ytterligare befästa den ojämna relationen mellan Norrland och övriga södra Sverige. Studier visar hur nedmonteringen av välfärdsinstitutioner i Norrland under de senaste decennierna inte bara har skapat ett ökat geografiskt avstånd mellan lokala invånare och tillgången till samhällsverksamheter, utan också ett upplevt socialt och politiskt avstånd till resten av Sverige och dess styrning.
När Norrland nu återigen beskrivs som ’framtiden’ är det särskilt viktigt att samhällsinstitutioner och välfärd åter byggs upp även bortom de visionära industricentrumen. Vi ser vikten av en mer lokalbetingad och verklighetsnära förståelse av Norrland, där även platser som inte passar in i det snäva narrativet om en viss sorts entreprenöriell, urban och grön utveckling kan rymmas.
En grön omställning är givetvis akut i och med det nuvarande klimatnödläget. Den behöver dock vara förankrad i den verkliga, lokala vardagen och bjuda in till en diskussion som går bortom abstrakta framtidsvisioner och stora löften, för att säkra en hållbar, rättvis och realistisk omställning.
Hannah Persson är M.Sc. i Urbana Studier vid Malmö Universitet. Hannahs forskningsintressen omfattar bland annat frågor rörande bostäder, plats och identitet. Hon har i flertalet projekt analyserat rumsliga diskurser och representationer i relation till samhällsutvecklingen, bland annat gällande omställningen i norra Sverige. Pågående forskning utforskar hur social hållbarhet konstrueras och implementeras inom nya exploateringsprojekt.
Mirek Dymitrow
Mirek Dymitrow är fil.dr. i kulturgeografi, universitetslektor vid Linnéuniversitetet, affilierad till Lunds universitet. Mireks forskning handlar bl.a. om formaliserad begreppsanvändning och dess effekter på samhällsplaneringen. Pågående forskningsprojekt handlar om rumsliga konflikter från ett socio-kulturellt perspektiv, problematiken kring kunskapsproduktionen, samt den sociala utsatthetens och de ohållbara beteendenas dynamik.
Claes Nordmark är kommunalråd i Boden (S) och ordförande av Norrbottens Kommuner.
Upprepade misstag eller ett nytt kapitel?
Historien visar att norra Sverige tidigare har betraktats som ett framtidsland, för att sedan se delar av välfärden och samhällen urholkas. Riskerar Sverige genom den gröna omställningen att upprepa gamla misstag, eller står vi inför ett nytt kapitel för norra Sverige? I Norrbotten fokuserar kommunerna på att få till en samhällsomställning som är hållbar på riktigt.
Den gröna omställningen sker i skrivande stund
Den gröna omställningen är inte en vision, utan en verklighet som redan nu omformar samhällen. Satsningarna på fossilfri stålproduktion, återvinning av kritiska råmaterial, förnybar energi och en innovativ rymdsektor bidrar med lösningar till globala utmaningar samtidigt som de skapar en enorm tillväxtpotential. McKinsey & Co uppskattar i en omfattande rapport att potentiella skatteintäkter från Norrbotten ensamt kan motsvara 2–3 procent av Sveriges BNP och 50–100 procent av Norrbottens BRP år 2030. Den gröna omställningen är alltså inte bara nödvändig för klimatet, utan också en ekonomisk chans som vi som nation inte har råd att missa.
Den ekonomiska tillväxten bygger på att nödvändiga investeringar genomförs. Rapporten från McKinsey & Co visar att kommunerna i Norrbotten redan står för 30–50 procent av de investeringskostnader som krävs för att driva omställningen medan staten förväntas erhålla över 80 procent av de långsiktiga skatteintäkterna.
Även om kommunerna och näringslivet har gjort stora framsteg så ligger viktiga beslut på statlig nivå fortfarande efter, särskilt vad gäller utbyggnaden av järnvägar och elnät. Varje försening inom dessa områden riskerar att bromsa hela utvecklingen.
Lokala behov och skillnader är centrala
I norra Sverige innebär samhällsomställningen också svåra avvägningar mellan olika intressen. Markanvändning och sociala konsekvenser är känsliga frågor, där bland annat rennäringen, besöksnäringen och det småskaliga jordbruket riskerar att påverkas. Här måste politiken och statliga myndigheter ta ansvar för att balansera lokala intressen med nationella mål. Den gröna omställningen måste utgå från en lokal förståelse för de olika behov och förutsättningar som finns i norra Sverige. Alla delar i de norra regionerna behöver få möjligheten att utvecklas, likaså de kommuner som inte direkt berörs av industrietableringar.
Även om vissa kommuner är mer direkt inblandade med industrietableringar så har alla kommuner en viktig roll att spela. Samverkan mellan kommunerna är avgörande för att fler ska kunna dra nytta av omställningen och bidra till dess framgång. Detta är en samhällsomställning som kräver att hela regionen, och i förlängningen hela Sverige, engagerar sig.
En hållbar omställning på riktigt kräver mer
En växande befolkning kräver ökad kapacitet av välfärdstjänster vars efterfrågan varierar över tid beroende på befolkningsstorlek, ålderssammansättning och pendlingsmöjligheter. För kommunerna handlar detta främst om samhällsinfrastruktur som skola, vård och omsorg, vatten och avfall samt andra samhällstjänster.
Om den gröna omställningen ska vara hållbar i längden krävs det mer än bara ekonomiska investeringar. De sociala och miljömässiga dimensionerna behöver drivas på lika villkor. Välfärdsinstitutioner och samhällsverksamheter som tidigare har urholkats måste återuppbyggas för att invånarna inte ska lämnas utan stöd.
Norra Sverige tar återigen ett stort ansvar för en utveckling som kommer att gynna hela landet. Vi måste lära av historien och undvika att göra samma misstag igen.
CLAES NORDMARK
Emmy Helmersson
Emmy Helmersson studerar ett magisterprogram i kulturgeografi med inriktning geografiska informationssystem vid Institutionen för Geografi, Umeå Universitet. Tidigare har Emmy studerat till samhällsplanerare vid Lunds universitet och har det senaste året arbetat med översiktsplanering på Storumans kommun. Bild: Madeleine Rinman
Norrland – en plats?
Inom kulturgeografin studeras bland annat vad en plats är för något. Är det en enda punkt på en karta, eller kan det vara ett stort vidsträckt område? Platsanalyser kan också utgå från att platser aldrig är statiska. Följaktligen är det intressant att studera hur platser reproduceras, vilket är just vad författarna har gett sig i kast med i sin kritiska granskning av samhällsdebatten om Norrland. Det författarna lyfter fram i sin analys är ett mycket intressant perspektiv på berättelsen om samhällsomvandlingen i norra Sverige. Det blir tydligt att berättelsen om Norrland innehåller många skiftningar och att det egentligen rör sig om många olika berättelser om samma plats.
Invånarperspektiv på framtiden och problemen
I den diskurs som författarna har identifierat läser vi att Norrland porträtteras både som framtiden och som problemet. Analysen har utgått från textmaterial i offentlig media och från myndigheter. Framöver vore det även intressant att analysera hur invånare i Norrland själva beskriver platsen där de lever – ett så kallat “bottom-up” perspektiv på Norrland som plats.
En hypotes är att vi även där skulle få se Norrland som både framtiden och problemet, men kanske av andra anledningar: framtiden i sin roll som platsen där människor väljer att leva och bo – ett ‘hemma’; problemet i form av hur utmanande det kan vara att ta sig till sin förlossningsinrättning, att minska sitt bilberoende eller huruvida det går att räkna med att byaskolan kommer att få finnas kvar. Problemet är snarare de konstanta besparingar och omprioriteringar som kommuner och regioner är tvungna att göra när skatteunderlaget minskar.
Platser som lämnats därhän
Diskussionen kring Norrland som ett objekt i relation till att vara en komplex och mångfacetterad region är intressant och högst relevant. Det går kanske till och med att argumentera för att det är mer lämpligt att referera till de administrativa länen eller landskapen, istället för det så geografiskt vidsträckta området Norrland. De stora industrietableringarna sker, precis som författarna belyser, i Norrbottens och Västerbottens län. De sker inte i Västernorrlands, Jämtlands eller Gävleborgs län som också de tillhör Norrland. Varför förmedlas då ett narrativ om att Norrland ska vara Sveriges – ja, till och med Europas – motor i den stora gröna omställningen?
Jag vill här även belysa ett begrepp som Nils Björling, arkitekt och universitetslektor i stadsbyggnad och planering på Chalmers i Göteborg, lyfter fram i sin forskning: left-before places, det vill säga platser som lämnas ‘därhän’ redan innan satsningen har genomförts. Vi kan exempelvis se detta i de kommuner i Norrbotten som behöver hantera och planera en enorm befolkningstillväxt med ett relativt knapert utgångsläge.
Det går även att argumentera för att de nordliga länen har lämnats därhän redan innan det nu än en gång porträtteras som framtiden. Myndigheter har genomfört stora nedskärningar i sin verksamhet i de mindre inlandskommunerna vilket skapade stora protester i bland annat Lycksele 2007.
Lokal framtidstro förutsätter konkreta handlingar
Arbetsmarknaden har blivit mindre differentierad där vi nu ser en verklighet att kommunerna blir de största arbetsgivarna av jobbtillfällen för högutbildade. Eftersom de kommunala organisationerna sällan är stora ger det inte särskilt många valmöjligheter. Om staten och myndigheterna går från ord till handling och själva ökar sin fysiska närvaro (och ger tillökning av jobbtillfällen) skulle det kunna förmedla en riktig framtidstro på hela Norrland, även för de som bor där nu.
Författarna belyser även Norrlands historia av kolonisering och exploatering där vi mellan raderna kan läsa en stilla undran om det inte är läge att vi lär oss av historien som varit, nu när Norrland än en gång porträtteras som framtiden. Samtidigt är det läge att ta några andetag och se över hur vi vill att framtidens Norrland ska se ut. Vilka platser kommer den pågående samhällsomvandlingen att lämna efter sig?
Norra Sverige är återigen på tapeten: i media, debattinlägg och politiska visioner skildras Norrlands glimrande möjligheter att leda omställningen till ett hållbart Sverige. Men är framtidsvisionerna så ljusa som de verkar?
N orrland framställs allt oftare som nyckeln till en grönare och mer hållbar framtid. Med sina rikliga naturresurser ses Norrland som väl lämpat att driva den gröna omställningen – inte bara för Sverige, utan också för hela Europa. Men det är inte första gången som Norrland utmålas som framtiden. Bara för ett sekel sedan beskrevs norra Sverige som ’Framtidslandet’ – en berättelse som bidrog till att legitimera kolonialiseringen och marginaliseringen av Norrland och dess invånare. När det framtidsbetonade narrativet nu lyfts igen är det angeläget att kritiskt granska debatten för att förstå dess innebörd ur ett bredare perspektiv.
Norrland: i en ständig pendel mellan exploatering och nedmontering
Sveriges vidsträckta norra landsdel, Norrland, utgör 60 % av landets yta. Genom den stora tillgången på naturresurser och närvaron av primärindustrier, främst gruvdrift, är området – trots sin glesa befolkningsandel – ett viktigt tillskott för den svenska ekonomin. Samtidigt är Norrlands potential för ekonomisk tillväxt ingen nyhet.
I samband med upptäckten av mineral- och silverfyndigheter i norr under 1600-talet inleddes den svenska kolonialiseringen och exploateringen av markerna. Under artonhundratalet och den stundade första industrivågen intensifierades dessa processer, samtidigt som lokala grupper såsom samer, tornedalingar, lantalaiset och kväner utsattes för förföljelse och tvångsförflyttningar. Den här utvecklingen drevs av en berättelse om utlovat välstånd och modernitet, där Norrland som ”framtidens land” skulle möjliggöra hela Sveriges framtid som ett demokratiskt, modernt och progressivt samhälle.
Under nittonhundratalet svängde dock pendeln. Industritillväxten klingade av, en växande centraliseringspolitik söderifrån bidrog till en snabb utflyttning, och välfärdssamhället monterades bitvis ned. Norrland kom att ses som problemet och beskrevs ihärdigt som avlägset, stagnerande och omodernt; gärna i kontrast till det moderna, urbana södra Sverige med Stockholm i täten.
Men nu utmålar stora, gröna industrisatsningar i norr återigen Norrland som framtidens hopp. Fossilfritt stål, batterifabriker och sällsynta jordartsmetaller från Norrland ska möjliggöra EU:s mål att bli koldioxidneutralt år 2050. Investeringar om 1070 miljarder svenska kronor planeras inom de gröna industriprojekten, som kommer att kräva 100 000 nya invånare i Norr- och Västerbotten inom tio år.
Karta: Hannah Persson
Detta sker trots att kritiska röster höjs från både forskare och civilsamhälle, bland annat gällande elanvändning, effektivitet, markrättigheter och sociala konsekvenser av den stundande omställningen i Norrland. Det finns därmed ett behov av en bredare förståelse för hur den nuvarande riktningen samspelar med historiska narrativ, särskilt i ljuset av de stora planerade gröna investeringarna i norr.
Representationerna av det ’nya’ Norrland
I texter publicerade under 2022 och 2023 från bland annat myndigheter, politiker, nyhetsmedia och regional styrning kan vi se hur Norrland framställs i media och politisk jargong både som framtiden och som ett problem. Det här innebär att budskapen i texterna till viss del återspeglar och förstärker de historiska berättelserna om Norrland – men denna gång under en förnyad, ’grön’ flagg som knyter nya förväntningar och förhoppningar till landsdelen.
Det första temat, Norrland som framtiden, speglar ett starkt tillväxtdrivet narrativ. Den här bilden av Norrland reproduceras återkommande av myndigheter, politiker, och regional styrning. Den gröna omställningen framställs här som en lovande nystart för regionen, som ska möjliggöra Norrlands entreprenörsmässiga potential och motbevisa gamla, felaktiga fördomar om Norrland som stagnerande och omodernt. Genom detta framställs Norrland nu som ett progressivt, urbant och nytänkande nav för gröna innovationer, vars framsteg kommer att bidra till en större samhällsnyttig utveckling.
Vikten av Norrlands omställning befästs genom att koppla förväntningarna inte bara till regionen i sig, utan också till Sveriges – och Europas – anseende. Sverige framhävs vara i en unik position, där den rika tillgången på naturresurser i norr gör att Sverige beskrivs som Europas ”skattkista” för mineraler. Dessa mineraler beskrivs som oumbärliga och nödvändiga att exploateras för att möjliggöra den gröna omställningen. På så vis framträder en bild av hur Sverige, genom den förväntade utvecklingen i Norrland, ska bli en global ledare och föregångare för den gröna omställningen i Europa.
Eventuella problem eller motsättningar framställs i det offentliga materialet främst som små hinder på vägen. Omställningen legitimeras kontinuerligt genom att porträtteras som naturlig, fördelaktig – och rentav oumbärlig för omvärlden. På så sätt förväntas Norrland inta en världsledande position inom grön innovation.
I texterna från nyhetsartiklar lyfts däremot en kontrasterande diskurs om Norrland som problem. Här lyfts särskilt intressekonflikterna kring markanvändning fram, där narrativet målar upp en konflikt mellan rennäringen och gruvindustrin, och mellan de skilda synerna på vilka som är verkligt ’gröna’ praktiker. Men trots detta befäster nyhetsmaterialet samtidigt hur den tilltänkta formen av omställning är oumbärlig.
Det är alltså inte formen av omställningen som ifrågasätts som ett problem – utan Norrland och dess förutsättningar. Det här fördjupas i rapporter kring den demografiska utmaningen i Norrland, genom beskrivningar av kommuner som har problem att locka till sig nya invånare enligt målet. Här reproduceras återigen således en bild av Norrland som ett problem, vars avlägsenhet inte ses som nog attraktivt för att säkerställa behovet av inflyttad arbetskraft.
Löften om guld och gröna skogar?
Bilden av Norrland som här målas upp tycks vara diffus och frånkopplad från de lokala rådande förhållandena. Medan de omnämnda industrisatsningarna främst planeras att ske på ett begränsat antal platser i de två nordligaste länen Norrbotten och Västerbotten, så görs de förväntade resultaten synonyma med en starkt entreprenörsmässig utveckling för hela landsdelen Norrland. Trots landsdelens storlek och mångfald så generaliseras alltså Norrland återkommande som en enda enhetlig plats med stor investeringspotential för gröna innovationer. De faktiska platsernas lokala egenskaper, förutsättningar samt historiska kontexter ges lite utrymme i det här narrativet.
På så vis riskerar diskursen att förenkla Norrlands komplexitet och osynliggöra skillnader mellan till exempel inland och kust gällande arbetsmarknad, förutsättningar och institutionell närvaro. Genom att Norrland återkommande beskrivs som en singulär, föreställd plats, blir visionen om framtiden också separerad från de faktiska förhållandena på platserna. Vi menar att en sådan snedvriden bild av ett område kan leda till felaktiga satsningar.
Vi ser också hur naturresurserna och potentialen i Norrland som region beskrivs som nationella intressen som säkrar utvecklingen för Sverige som en modern ledare inom klimatinnovation. Det här kan förvisso ses som en strategi för att integrera Norrland mer med bilden av Sverige – genom att likställa utvecklingen i norr med nationens utveckling. Men samtidigt kan vi också se hur detta förstärker problematiska historiska mönster av att driva berättelsen av Sverige genom Norrland. Norrland görs återigen till ett objekt som blir värdefullt främst i sin relation till Sverige, inte i sig självt.
Vi ser därmed hur denna utveckling riskerar att ytterligare befästa den ojämna relationen mellan Norrland och övriga södra Sverige. Studier visar hur nedmonteringen av välfärdsinstitutioner i Norrland under de senaste decennierna inte bara har skapat ett ökat geografiskt avstånd mellan lokala invånare och tillgången till samhällsverksamheter, utan också ett upplevt socialt och politiskt avstånd till resten av Sverige och dess styrning.
När Norrland nu återigen beskrivs som ’framtiden’ är det särskilt viktigt att samhällsinstitutioner och välfärd åter byggs upp även bortom de visionära industricentrumen. Vi ser vikten av en mer lokalbetingad och verklighetsnära förståelse av Norrland, där även platser som inte passar in i det snäva narrativet om en viss sorts entreprenöriell, urban och grön utveckling kan rymmas.
En grön omställning är givetvis akut i och med det nuvarande klimatnödläget. Den behöver dock vara förankrad i den verkliga, lokala vardagen och bjuda in till en diskussion som går bortom abstrakta framtidsvisioner och stora löften, för att säkra en hållbar, rättvis och realistisk omställning.
HANNAH PERSSON & MIREK DYMITROW
Rubrikbild: Ivan Bandura/Unsplash
Hannah Persson
Hannah Persson är M.Sc. i Urbana Studier vid Malmö Universitet. Hannahs forskningsintressen omfattar bland annat frågor rörande bostäder, plats och identitet. Hon har i flertalet projekt analyserat rumsliga diskurser och representationer i relation till samhällsutvecklingen, bland annat gällande omställningen i norra Sverige. Pågående forskning utforskar hur social hållbarhet konstrueras och implementeras inom nya exploateringsprojekt.
Mirek Dymitrow
Mirek Dymitrow är fil.dr. i kulturgeografi, universitetslektor vid Linnéuniversitetet, affilierad till Lunds universitet. Mireks forskning handlar bl.a. om formaliserad begreppsanvändning och dess effekter på samhällsplaneringen. Pågående forskningsprojekt handlar om rumsliga konflikter från ett socio-kulturellt perspektiv, problematiken kring kunskapsproduktionen, samt den sociala utsatthetens och de ohållbara beteendenas dynamik.
LÄS KOMMENTARERNA:
Claes Nordmark
Claes Nordmark är kommunalråd i Boden (S) och ordförande av Norrbottens Kommuner.
Upprepade misstag eller ett nytt kapitel?
Historien visar att norra Sverige tidigare har betraktats som ett framtidsland, för att sedan se delar av välfärden och samhällen urholkas. Riskerar Sverige genom den gröna omställningen att upprepa gamla misstag, eller står vi inför ett nytt kapitel för norra Sverige? I Norrbotten fokuserar kommunerna på att få till en samhällsomställning som är hållbar på riktigt.
Den gröna omställningen sker i skrivande stund
Den gröna omställningen är inte en vision, utan en verklighet som redan nu omformar samhällen. Satsningarna på fossilfri stålproduktion, återvinning av kritiska råmaterial, förnybar energi och en innovativ rymdsektor bidrar med lösningar till globala utmaningar samtidigt som de skapar en enorm tillväxtpotential. McKinsey & Co uppskattar i en omfattande rapport att potentiella skatteintäkter från Norrbotten ensamt kan motsvara 2–3 procent av Sveriges BNP och 50–100 procent av Norrbottens BRP år 2030. Den gröna omställningen är alltså inte bara nödvändig för klimatet, utan också en ekonomisk chans som vi som nation inte har råd att missa.
Den ekonomiska tillväxten bygger på att nödvändiga investeringar genomförs. Rapporten från McKinsey & Co visar att kommunerna i Norrbotten redan står för 30–50 procent av de investeringskostnader som krävs för att driva omställningen medan staten förväntas erhålla över 80 procent av de långsiktiga skatteintäkterna.
Även om kommunerna och näringslivet har gjort stora framsteg så ligger viktiga beslut på statlig nivå fortfarande efter, särskilt vad gäller utbyggnaden av järnvägar och elnät. Varje försening inom dessa områden riskerar att bromsa hela utvecklingen.
Lokala behov och skillnader är centrala
I norra Sverige innebär samhällsomställningen också svåra avvägningar mellan olika intressen. Markanvändning och sociala konsekvenser är känsliga frågor, där bland annat rennäringen, besöksnäringen och det småskaliga jordbruket riskerar att påverkas. Här måste politiken och statliga myndigheter ta ansvar för att balansera lokala intressen med nationella mål. Den gröna omställningen måste utgå från en lokal förståelse för de olika behov och förutsättningar som finns i norra Sverige. Alla delar i de norra regionerna behöver få möjligheten att utvecklas, likaså de kommuner som inte direkt berörs av industrietableringar.
Även om vissa kommuner är mer direkt inblandade med industrietableringar så har alla kommuner en viktig roll att spela. Samverkan mellan kommunerna är avgörande för att fler ska kunna dra nytta av omställningen och bidra till dess framgång. Detta är en samhällsomställning som kräver att hela regionen, och i förlängningen hela Sverige, engagerar sig.
En hållbar omställning på riktigt kräver mer
En växande befolkning kräver ökad kapacitet av välfärdstjänster vars efterfrågan varierar över tid beroende på befolkningsstorlek, ålderssammansättning och pendlingsmöjligheter. För kommunerna handlar detta främst om samhällsinfrastruktur som skola, vård och omsorg, vatten och avfall samt andra samhällstjänster.
Om den gröna omställningen ska vara hållbar i längden krävs det mer än bara ekonomiska investeringar. De sociala och miljömässiga dimensionerna behöver drivas på lika villkor. Välfärdsinstitutioner och samhällsverksamheter som tidigare har urholkats måste återuppbyggas för att invånarna inte ska lämnas utan stöd.
Norra Sverige tar återigen ett stort ansvar för en utveckling som kommer att gynna hela landet. Vi måste lära av historien och undvika att göra samma misstag igen.
CLAES NORDMARK
Emmy Helmersson
Emmy Helmersson studerar ett magisterprogram i kulturgeografi med inriktning geografiska informationssystem vid Institutionen för Geografi, Umeå Universitet. Tidigare har Emmy studerat till samhällsplanerare vid Lunds universitet och har det senaste året arbetat med översiktsplanering på Storumans kommun.
Bild: Madeleine Rinman
Norrland – en plats?
Inom kulturgeografin studeras bland annat vad en plats är för något. Är det en enda punkt på en karta, eller kan det vara ett stort vidsträckt område? Platsanalyser kan också utgå från att platser aldrig är statiska. Följaktligen är det intressant att studera hur platser reproduceras, vilket är just vad författarna har gett sig i kast med i sin kritiska granskning av samhällsdebatten om Norrland. Det författarna lyfter fram i sin analys är ett mycket intressant perspektiv på berättelsen om samhällsomvandlingen i norra Sverige. Det blir tydligt att berättelsen om Norrland innehåller många skiftningar och att det egentligen rör sig om många olika berättelser om samma plats.
Invånarperspektiv på framtiden och problemen
I den diskurs som författarna har identifierat läser vi att Norrland porträtteras både som framtiden och som problemet. Analysen har utgått från textmaterial i offentlig media och från myndigheter. Framöver vore det även intressant att analysera hur invånare i Norrland själva beskriver platsen där de lever – ett så kallat “bottom-up” perspektiv på Norrland som plats.
En hypotes är att vi även där skulle få se Norrland som både framtiden och problemet, men kanske av andra anledningar: framtiden i sin roll som platsen där människor väljer att leva och bo – ett ‘hemma’; problemet i form av hur utmanande det kan vara att ta sig till sin förlossningsinrättning, att minska sitt bilberoende eller huruvida det går att räkna med att byaskolan kommer att få finnas kvar. Problemet är snarare de konstanta besparingar och omprioriteringar som kommuner och regioner är tvungna att göra när skatteunderlaget minskar.
Platser som lämnats därhän
Diskussionen kring Norrland som ett objekt i relation till att vara en komplex och mångfacetterad region är intressant och högst relevant. Det går kanske till och med att argumentera för att det är mer lämpligt att referera till de administrativa länen eller landskapen, istället för det så geografiskt vidsträckta området Norrland. De stora industrietableringarna sker, precis som författarna belyser, i Norrbottens och Västerbottens län. De sker inte i Västernorrlands, Jämtlands eller Gävleborgs län som också de tillhör Norrland. Varför förmedlas då ett narrativ om att Norrland ska vara Sveriges – ja, till och med Europas – motor i den stora gröna omställningen?
Jag vill här även belysa ett begrepp som Nils Björling, arkitekt och universitetslektor i stadsbyggnad och planering på Chalmers i Göteborg, lyfter fram i sin forskning: left-before places, det vill säga platser som lämnas ‘därhän’ redan innan satsningen har genomförts. Vi kan exempelvis se detta i de kommuner i Norrbotten som behöver hantera och planera en enorm befolkningstillväxt med ett relativt knapert utgångsläge.
Det går även att argumentera för att de nordliga länen har lämnats därhän redan innan det nu än en gång porträtteras som framtiden. Myndigheter har genomfört stora nedskärningar i sin verksamhet i de mindre inlandskommunerna vilket skapade stora protester i bland annat Lycksele 2007.
Lokal framtidstro förutsätter konkreta handlingar
Arbetsmarknaden har blivit mindre differentierad där vi nu ser en verklighet att kommunerna blir de största arbetsgivarna av jobbtillfällen för högutbildade. Eftersom de kommunala organisationerna sällan är stora ger det inte särskilt många valmöjligheter. Om staten och myndigheterna går från ord till handling och själva ökar sin fysiska närvaro (och ger tillökning av jobbtillfällen) skulle det kunna förmedla en riktig framtidstro på hela Norrland, även för de som bor där nu.
Författarna belyser även Norrlands historia av kolonisering och exploatering där vi mellan raderna kan läsa en stilla undran om det inte är läge att vi lär oss av historien som varit, nu när Norrland än en gång porträtteras som framtiden. Samtidigt är det läge att ta några andetag och se över hur vi vill att framtidens Norrland ska se ut. Vilka platser kommer den pågående samhällsomvandlingen att lämna efter sig?
EMMY HELMERSSON
Takaisin ylös ↑